Minns du Barcelona och det billiga hotellet vi bodde på? Det låg på en trång bakgata. Det fanns inga fönster, bara fönsterhål täckta med stora träluckor, så att man kunde ha det stängt och mörkt eller öppet och kallt. Vi kom dit sent på kvällen. Lakanen luktade någonting mitt emellan piss och gammal utspilld öl. Du var så trött att du började gråta, och jag gjorde vad jag kunde för att få dig att skratta så att det inte skulle kännas så illa. Efter någon minut skrattade du och grät om vartannat, och du sa att du för helvete aldrig mer skulle sätta din fot i det här landet. Jag la handen på Reseguiden och svor vid Berlitz och Lonely Planet på att aldrig komma med några dumma reseförslag utan att först ha besökt ställena personligen och utan att ta med tjänstefolk. Du skrattade och svarade att jag inte skulle ta med mig någon hysterisk flickvän som inte orkade med hotellrum som såg ut som min lägenhet.
Vi somnade fort den kvällen.
På morgonen låg vi med varandra.
När du sedan kom ut ur duschen invirad i ett badlakan, med håret vått och med vattendroppar på axlarna hade jag öppnat fönsterluckorna mot vår bakgata. I morgonljuset såg den ut som rena idyllen. In strömmade dofter och ljud: rop på spanska, kycklingar som grillades över öppen eld, någon enstaka moped, bullret av trafiken på avstånd.
”God morgon, nya människa!” sa jag.
Sedan tittade vi på utsikten tillsammans, medan jag höll om dig. Vi enades tyst om att livet var rätt så vackert ändå.
Den dagen ägnade vi sedan åt att leka dumma turister och såg det man skulle se. På kvällen satt vi på en billig uteservering och åt paella och drack vin. Det hade varit ljust när vi satte oss men mörknade snabbt under tiden vi åt, och vi satt kvar länge i mörkret med våra vinglas. Tillsammans.
Vi talade inte så mycket.
Det behövdes egentligen inte sägas något mellan oss den kvällen.
