Till Jani

Är det bra?

Jag hörde frågan hon ställde till honom och jag såg hans min och jag förstod innan jag hade fått veta och det gjorde så jävla ont, i mig också. Den där jävla frågan: ”Är det bra?”

Ja. Jag mår bra. Men i bland, och allt mer sällan mår jag skit. Det går inte en dag utan att jag tänker på den stora sorg som drabbat mitt liv. Tidigare kastades jag mellan ilska, sorg och saknad. Nu mer är det den där förbannade jävla saknaden som lever kvar. Jag har sagt till mig själv att bitterhet är den enda förbjudna känslan. Det händer fortfarande att jag gråter, men inte när någon ser. Det händer att jag för långa samtal om nätterna, i drömmarna. Vi bråkar och försonas. I bland har det aldrig inträffat. Jag vaknar och funderar på att ringa och prata om hur jag känner. Men den vägen är stängd, för inga samtal i världen kan få tiden att gå baklänges. Och jag förblir vaken och kan inte somna om.

Jag har förlorat ensamheten. Så när en annan vän i dag påstod att jag lider av adhd så har den vännen fel. Det är inte adhd, det är rädslan för ensamhet jag lider av, rädslan för mina egna destruktiva tankar.

Separationer är vidriga saker. Jag har inte bara gått miste om en älskad, utan en hel rad av hennes släktingar och vänner som jag tycker mycket om, men det gör för ont och blir för komplicerat att ses, så jag har tagit beslutet att jag måste välja att umgås med andra. Jag måste bygga upp något nytt.

För första gången i mitt liv har en tagg nått mitt hjärta som jag aldrig kommer att kunna slita ut till fullo. Tyck inte synd om mig. Ha inte dåligt samvete för mig. Jag går vidare och kommer att bygga upp något nytt på det som rivits ner för mig. Jag är i grund och botten optimist.

För den här texten handlar inte om mig. Jag vill heller inte kasta skit åt något håll. Den handlar om de som inte kan ta frågan ”Är det bra?” som en slentrianfråga. Den handlar också om de som ställer den frågan och som hör en tvekan i svaret och som ser den illa dolda grimasen i ett ”Jo då. Det är okej.”

Så när jag såg dig där i dag, såg hur ont du har så ska du veta att jag finns här. Kom över så ser vi en skitdålig film tillsammans, eller en skitdålig fotbollsmatch, eller paddlar i skitdåligt väder, skit samma. Jag tänker inte ge dig någon tröst, för allt har ju gått åt helvete. Jag tänker inte älta det som hänt, men jag kanske kan ge dig en tillflykt från dina egna jävla förbannade tankar som bara spinner runt i skallen.

Transittrafik 26 augusti 1999

Stanken av blod på Gävle station, blod från Norrländska skogar,
strömmar från vagnar i mullrande rad, liktåg mot skorstenar höga.
Ser dem helt nära, blödande lik, flådda och kapade stammar.
Ugnar i Skutskär giriga slukar, kroppar av granar i travar.
Susande fjällnära Norrländska skog skövlas av skördar’n den grymma.
Begrunda nu titans, den häckande honans krossade, skändade ägg.
Sjungande grenar, stympas och kokas till mättande, närande flis.
Skutskär, dräpar’ns, gripande armar krossar stammarnas märg.
Stanken av död, tät över nejden, minner om mördaretåg.
Skåda besudlade, orena pappret på vilket versen är skriven.
Fråga dig själv som tillåter dräpar’n att göda städernas gap:
Hur mången tita, hur mången gran, har fallit för nöjet att läsa?

Jag stannar hemma …

Det är inte lätt att vara man i dag i vår värld.
Det var enklare förr, när vi män bar på knölpåk och svärd.
Mannen i dag ska vara belevad,
självsäker, rik och sofistikerad,
kunna läsa tankar och alltid finna på råd.
Kvinnor föraktar svaga män
så det gäller att vinna tävlingen
och bli den hon väljer uti sin stora Nåd.

Men jag ställer inte upp på kvinnornas djävulspakt!
Jag ignorerar dem för att inte ge dem någon makt.

Jag stannar hemma och runkar!

En andra önskan

”Så kung Midas. Säg mig nu vad du önskar. Vad ska jag belöna dig med?”
”Får jag önska vad jag vill?”
”Du får önska vad du vill!”
”Då önskar jag att allt jag tar i ska ruttna.”
”Är du säker på din sak Midas?”
”Ja!”
”Då får det bli så.”

Mördare-Håkan

En klassiker:

Mördare-Håkan

(Andersson/Larsson/Nyholm/Persson, 10/5 1997)
Han stirrar mot norr, han stirrar mot söder
Han flåsar å dreglar å ögona glöder
Han går här på jorden, men lever ej alls
å inget i världen kan skydda din hals
Han ä fali mä kniv,
han stryper med stövel
Men allra flest liv,
har han tage mä tandborst å skôvel.

Han stirrar mot landet, han stirrar mot byn
Ä fuler som stryk, tocken uttäcker syn
Han hatar allt levande, skriker å svär
Han pesser på svamper, han driter på bär
Han tramper ner gran,
han sparker på furen
Han lever jämt fan,
och bespottar allt skönt i naturen.

Han glor åt nordost, han glor åt sydväst
Han mörda vår ko, han åt upp våran häst
Han hängde min fader, han påla min mor
Han dränkte min sôster, åt upp hennes skor
Han stycka vår get
Vad hände med fåren
ä ingen som vet,
men kadavren flöt upp framåt våren.

Han bliger ôt piga, han bliger ôt grisen
Han väljer sen jänta å koker på spisen
I gryta han stôpper e njure från gôbbe
som lurats från krogen å nackats på stôbbe
Han ä en gourmand
å väljer sin mat
En ung konfirmand
tar han från kôrkan såväl som oblat.

Han bliger ôt gamfôlk, han bliger ôt barna
Sen maler han ner dôm i köttekvarna
Färsen han blanner å steker i flott
Tesammans med bäver så blir det rätt gott
Till det vill han dricka,
ur urgröpt skalle,
blod från en flicka,
som nyss han dräpt med en överkörd nalle.

Han stirrar mot sjön, han stirrar mot skogen
Han slakter mä tröska, han stycker mä plogen
Hans fader var ond
Hans moder var ond
Hans sôster var ond
å prästen var ond
Hans barndom var svår,
hans hamster var stygg
Han ble’ jagad av får
å sparkades blodig av envisa mygg.

Han stirrar mot väster, han stirrar mot öster
Å huvudet hanses ä fullt utav röster
Han knaprar på brosk, han knaprar på ben
Ja, själen ä sjuk, han ä svårt schizofren
Ett varningens ord,
om nån skulle råka’n
Det blir fäll ett mord
om en råkar att bråka med Mördare-Håkan.

Han

Minns du Barcelona och det billiga hotellet vi bodde på? Det låg på en trång bakgata. Det fanns inga fönster, bara fönsterhål täckta med stora träluckor, så att man kunde ha det stängt och mörkt eller öppet och kallt. Vi kom dit sent på kvällen. Lakanen luktade någonting mitt emellan piss och gammal utspilld öl. Du var så trött att du började gråta, och jag gjorde vad jag kunde för att få dig att skratta så att det inte skulle kännas så illa. Efter någon minut skrattade du och grät om vartannat, och du sa att du för helvete aldrig mer skulle sätta din fot i det här landet. Jag la handen på Reseguiden och svor vid Berlitz och Lonely Planet på att aldrig komma med några dumma reseförslag utan att först ha besökt ställena personligen och utan att ta med tjänstefolk. Du skrattade och svarade att jag inte skulle ta med mig någon hysterisk flickvän som inte orkade med hotellrum som såg ut som min lägenhet.

Vi somnade fort den kvällen.

På morgonen låg vi med varandra.

När du sedan kom ut ur duschen invirad i ett badlakan, med håret vått och med vattendroppar på axlarna hade jag öppnat fönsterluckorna mot vår bakgata. I morgonljuset såg den ut som rena idyllen. In strömmade dofter och ljud: rop på spanska, kycklingar som grillades över öppen eld, någon enstaka moped, bullret av trafiken på avstånd.

”God morgon, nya människa!” sa jag.

Sedan tittade vi på utsikten tillsammans, medan jag höll om dig. Vi enades tyst om att livet var rätt så vackert ändå.

Den dagen ägnade vi sedan åt att leka dumma turister och såg det man skulle se. På kvällen satt vi på en billig uteservering och åt paella och drack vin. Det hade varit ljust när vi satte oss men mörknade snabbt under tiden vi åt, och vi satt kvar länge i mörkret med våra vinglas. Tillsammans.

Vi talade inte så mycket.

Det behövdes egentligen inte sägas något mellan oss den kvällen.